Daniel Frydman

VAD VI TALAR OM NÄR VI TALAR OM FÄRGER 

Den bok du nu håller i handen är ett mycket fint exempel på att det finns väldigt många sätt att göra det möjligt att samtala om viktiga saker. Som psykiater träffar jag personer i olika livssituationer, med olika förmåga att kommunicera och olika förmåga att kunna förmedla det som är viktigt för personen. 

Den metod, Färgstarka samtal, som Helena Dahlqvist har utvecklat visar på en väg in i samtalet, som inte går direkt genom det talade språket. Den som söker hjälp och den som för samtalet har här en arena som för dem båda kan upplevas som neutral, icke-värderande och som kan bli ett gemensamt underlag till de viktiga samtal som kan behöva föras. 

Det talade språket är något som binder oss människor samman. Om jag använder samma sorts ord som den jag talar med, blir det väldigt mycket enklare att kommunicera om de flesta ämnen. Om orden jag använder är svåra för den jag talar med, så påverkar det hela kommunikationen. Vårt möte kan komma att präglas av osäkerhet i stället för av en känsla av respekt, eller förståelse. Mina ord kanske har en något annan innebörd för mig än för min samtalspartner, såväl komplicerade ord som enkla ord laddas olika av oss människor. Även färgernas upplevda innebörder kan skilja sig åt; där en ser något gott kan en annan se något olustigt. Är jag medveten om möjligheten till olika tolkningar hos olika människor, är det möjligt att överbrygga dem, om vi talar om dem. Då blir skillnaderna inte hinder utan bidrag till ett samtals innehåll. 

Vilken upplevelsen än är, så erbjuder de frågor som ställs, och som här besvaras genom att markera en färg, en dialog mellan ungdomen och den vuxne om den unges egna idéer och tankar kring valet. Det blir en möjlighet att tala om livssituationen via färgen, som ligger utanför den unge. De känslor hen då har, kan ges ett tillräckligt avstånd för att bli möjliga att tala om. Den laddning som finns kring vissa ämnen kan ibland bli något mindre, när de som talar med varandra talar om en färg i ett datoriserat formulär, i stället för att tala om en känsla eller ett lidande som någon bär. Samtalet är fortfarande det centrala. Först samtalet om innehållet i den röda, blåa eller svarta rutan, sedan samtalet om känslan som beskrevs som röd, blå eller svart. 

När jag känner att jag delar ett ögonblick med någon, har vi ofta varit med om en stund tillsammans, där min inre rytm synkroniserats med den andres, och vi nått en känsla av att ha förstått och blivit förstådd av den andre. 

Ett datoriserat självskattningsinstrument, där man ska markera hur man ser på 195 

olika aspekter av sin livssituation genom färgkoder, och där en person sitter bredvid och lotsar en genom skattningen, kan för somliga uppfattas som distanserande men innebär rätt använt något gott. Det kan komma att öppna för samtal på olika sätt: 

Ska jag markera min känslofärg och inte vet hur jag ska tänka om frågan, så blir diskussionen kring den aktuella frågan direkt en d el a v d et v iktiga s amtal s om annars kan vara svårt att föra. 

Många människor som gått i terapi eller annan behandling kan beskriva hur man kan känna sig angelägen om att hela tiden läsa av behandlarens blick, för att där söka efter en värdering av det man säger eller gör. Under skattningen i färgsamtalet, är min uppmärksamhet fäst vid något annat än behandlarens ansikte. För många blir det en sorts befrielse från ett behov att anpassa sig till det man tror att någon annan förväntar sig att man ska göra, tycka eller säga. Genom att man ändå har stöd av den andre i det man gör, så kan en frihet i att uttrycka sig också lättare uppstå. (Detta var också ett av de skäl Sigmund Freud hade när han utarbetade den psykoanalytiska rutinen med att patienten skulle ligga ner och analytikern sitta utom synhåll, för att de egna tankarna skulle få större utrymme.) 

En upplevelse av respekt, tankefrihet och ett samspel där båda parterna ömsesidigt deltar, ger och tar, kan starkt bidra till en känsla av mening, eller sammanhang. Antonovskis begrepp KASAM* ringar väl in de faktorer som behöver vara tillräckligt starka för att en person ska hantera sin tillvaro. Om känslan av begriplighet, meningsfullhet och delaktighet eller påverkbarhet är tillräckligt starka kommer möjligheten att dra nytta av en situation vara större. 

Så när till exempel en ungdom kommer till skolsköterskan, eller en anställd till företagshälsovården och i en trygg miljö får bekanta sig med idén om vad det Färgstarka hälsosamtalet har för syfte, kommer förhoppningsvis känslan av begriplighet att förstärkas. När den person som ska skatta sig förstår vad skattningen kan innebära, finns det stora förhoppningar om att skattningen, där patienten och sjuksköterskan båda på sina sätt deltar, ska kännas än mer meningsfull. 

I en sådan situation är det mycket troligt, om den professionelle för sin del ser insatsen som nyttig och viktig, att eleven/den anställde upplever att hen dels kan påverka hur samtalet förs, dels upplever att det som sägs och görs på något väsentligt sätt är påverkbart och dessutom kan komma att påverka den egna utvecklingen, om än bara så lite. 

Jag kan tänka mig att detta redskap kommer att skapa samtalsmöjligheter som tidigare inte funnits. Naturligtvis inte hos alla (sådana metoder finns inte; det är därför många olika metoder behövs) men hos fler än de som vanligen går till skolsyster eller företagshälsovården eller andra där Färgstarka hälsosamtal kan användas. Färgstarka hälsosamtal innebär flera tillfällen då personer kan komma att kommunicera om den egna ohälsan, om upplevelser av ensamhet, ångest eller livsleda. 

För den som arbetar med människor i kris är frågan om liv och död något som hör till det självklart nödvändiga. Men även innan människor kommer till 196 

en specialistverksamhet finns hos många ett behov av att kunna tala om de egna tankarna kring detta. Att möta en person som talar om livsleda – markerar väsentliga område i svart – kan innebära en utmaning för sjuksköterskan. Egna frågor om vad du kan, vad du får tala om, vad du har för ansvar, kan väckas. 

Det kan vara en trygghet för den som administrerar samtalet att veta att man inte kan skapa självmordstankar genom att fråga om någon tänker på självmord. Det kan också vara en trygghet att veta att det för de flesta som får frågan känns som en direkt lättnad att få frågan, då många människor aktivt avstår från att berätta hur de känner, av hänsyn till vårdpersonal och anhöriga. Tankar om att andra inte tål att höra sådant, för att de då blir för rädda, är vanliga. Det finns också andra skäl att avstå från att berätta, som att ingen skulle kunna hjälpa, eller att det skulle missförstås och leda till insatser som inte blev till hjälp. 

För de flesta som får direkta frågor om självmordstankar kommer den inre oron att minska, tack vare känslan av att ha blivit hörd och kunnat tala utan att ha blivit (för)dömd. Det gäller frågor om många områden, som kunnat markeras i de färger som beskriver de olustiga sinnestillstånden. 

Det du hör nämnas i samtalet behöver givetvis följas upp. När en person behöver hjälp genom nästa vårdnivå eller genom samhällets försorg ingår självfallet det i sådant som krävs, för personens hälsa och utveckling. Men minns: har samtalet förts i en respektfull ton, där känslan av begriplighet, meningsfullhet och delaktighet varit tillräckligt stark, kommer inte heller dessa åtgärder att bli så svåra, eftersom de kommer ur en slutsats ni kommit fram till gemensamt. 

Dessutom är det mycket vanligare att ett samtal om svåra saker kan göra svårigheterna mindre, mer begripliga, och leda till att situationen går att påverka. Kort sagt, så är hoppet gott om att färgpaletterna hos en person som känner sig väl mött och bemött kommer att ljusna, även om de haft många mörka toner. 

Du som är ansvarig för hälsosamtalet, är ansvarig för att våga följa upp med följdfrågor. 

Vi måste komma ihåg att det inte är farligt att tala om skrämmande eller otäcka saker. 

För att våga tala behöver den som vill tala möta någon som vågar fråga. 

Daniel Frydman 

Specialist allmän psykiatri, leg psykoterapeut, psykoanalytiker 

* Begreppet KASAM, står för ”Känsla av Sammanhang” introducerades av Aaron Antonovsky, professor inom medicinsk sociologi. KASAM är en teoretisk modell som utforskar hur individer upplever sammanhang i sina liv och deras förmåga att förstå och hantera de utmaningar de möter.